Städdille

Dolly: Isch! Smuts! Smuts överallt!

Primum: Dolly har i brist på underhållning förvandlats till en bisarr korsning mellan min moster och min mor. Den förra städar per default. Den senare städar..på mammors vis. Hela meningen med övningen är att få alla i närheten att dö skamdöden för att de inte hjälper till. Med hjälpa till menas att göra vad mamma just då tänkt sig utan att hon har sagt det. Och nåde dig om du inte gör det på rätt sätt! Att fråga exakt vad det är man kan hjälpa till med är ett stort faux pas. Vi har fortfarande inte lyckats klura ut hur vi ska lösa det problemet men teknikavdelningen jobbar på en tankeläsare. De har hittills kommit så långt att de har en far tränad att gå och gömma sig så fort det börjar bli dags för städning. Nästa steg är att lära honom att känna av vad för slags städning det är frågan om.

Hursomhelst så har Dolly fortsatt att städa ända sedan julstöket. Nu kör hon på mamma-principen: allt på golvet är i vägen. Det är en rätt effektiv städprincip framkomlighetsvis men den har sina nackdelar. Speciellt om man som barn var av den fritänkande sorten som reagerade på "Plockar du inte upp den från golvet dammsuger jag upp den!" med att bygga ihop sina leksaker så att de tog upp så lite golvyta som möjligt samtidigt som volymen maximerades. Risken att kvävas under kollapsande torn av bröt är rätt överhängande, på fler sätt än ett.

Ursäkta men nu måste jag gå och hejda henne, hon håller på att städa bort min fåtölj ("Den är i vääägen!").

Ögonblicket man inser att..

Dolly: ..Primum redan har ordnat alla julklappar bakom ryggen på mig. Va? Ingen Julklappsshopping för mig?!! 

Primum: ..Dolly dansar samba till takten utav en plåtbytta som far runt i diskmaskinen.

Det är då man slår sig för pannan och tänker något med alt gr nedtryckt.

One man slapstick show

Dolly: Idag har Primum verkligen gjort allt för att roa mig. Visst är hon snäll ändå?

HAHAHAHA!  

Primum: Ibland gör man ofrivillig slapstick utav sig själv och ibland får man hjälp. Jag sitter med en påse frysta ärtor på ena kinden och en påse dito majs på den andra. Förklaringen heter som vanligt Dolly.

Dolly och jag har tillbringat dagen med julstädning utav hemmet. Bland annat piskat soffan medelst gammal innebandyklubba* och gjort flera rundor till förrådet för att plocka fram och tillbaka saker. Vid fjärde rundan i trappan hade Dolly tröttnat och bestämde sig för att liva upp saker och ting. Jag hade vid tillfället famnen full plus sagda bandyklubba. När jag kommer springande nerför trappan i full karriär petar Dolly glatt in bandyklubban mellan trappräckets spjälor. Följden blir att jag druttar på arslet och tappar greppet om allt jag håller i. Inklusive bandyklubban, vilken förevisar på ett ypperligt sätt i vilken ände på en sprättbåge man inte bör stå och ger mig en rungade kyss mitt i nyllet. När världen bestämt sig för vad som är upp och vad som är ner igen plockar jag upp resterna av min stolthet och mina prylar som spritts ut över halva trapphuset. Bandyklubban har på ett listigt sätt kilat fast sig i trappräcket så ett lätt ryck rubbar den inte en millimeter. Det krävs inte en sibylla för att förutse att Dolly väljer det här ögonblicket att lägga sina krafter till mina. Klubban lossnar med en sådan fart att jag inte hinner ducka och får en svidande kyss på kind nummer två.

Han den där José som gjorde vatten utav fisk och var så förtjust i öknen, pratade om att vända andra kinden till. Han kan ta min bandyklubba och stoppa upp den i..


*Lägg lakan över soffan och släpp loss Dolly på den med klubba i högsta hugg. Förvånansvärt vad man kan lära sig utav städprogram på tv.

Att sticka en tröja

Dolly: Men det blir ju snyggare så ju!!
Primum: Nej, det blir det inte. Det kommer att bli hål.
Dolly: Snickelidumsnack! Det kommer att bli fina flätor.
Primum: Ok, bara för att bevisa att du har fel..

[...]

Dolly: Det blir ju hål här! Varför sa du inget om det för?!
Primum: Jag sa ju det men du ville inte lyssna. Nu får du repa upp hela varvet.
Dolly: Men ååååh!!!

[...]

Dolly: Det här är tråkigt. Du får repa upp.

[...]

Dolly: Är du inte klaaar snart?
Primum: Jag har repat upp tio maskor. Räkna ut själv.

[...]

Dolly: Är du färdig nu då?
Primum: Tre maskor till bara. Du kan väl leta upp hjälpstickan så länge?
Dolly: Var la du den?
Primum: Jag la den ingenstans. Det var du som använde den sist.
Dolly: Var det inte!
Primum: Leta bara rätt på den är du snäll.

[...]

Dolly: Kan inte hitta den.
Primum: Ajj! Ingen fara, jag tror jag just hittade den.
Dolly: Bra! Vilket varv är vi på?
Primum: 9
Dolly: Är vi inte! Vi var på varv 8 när du stickade fel!
Primum: Om vi bortser från frågan om vem som stickade fel så är varv på rätsidan fortfarande udda och vi är på rätsidan nu.
Dolly: Hmpf!
Primum: Dolly?
Dolly: Ja!
Primum: Varför har du gjort knutar på garnet?

[Fortsatt gnabb, gräl och en och annan tår. Om den här koftan blir klar innan jul heter jag Herbert]

Hörbarhet nolla

Dolly: Primum har ägnat några dagar åt att vara febersjuk, snorig och tråkig. Jag har organiserat om hennes bokhyllor åt henne under tiden. Nu ligger allt i sjunkande intressegrad på golvet, från sängen till soffan.

Primum: Känslan då man efter flera dagars försök att tryckutjämna plötsligt lyckas. Kan någon klandra en för att man då utbrister i ett lycksaligt "Jag hör!" som en annan frälsarrusig Carola? Med den skillnaden att man inte talar i tungor, snarare tvärtom. Plötsligt låter man som sig själv igen.